Det finns mycket rädslor i samhället, många har också blivit nedvärderade i skolan av kamrater eller dåliga lärare. Därför behövs det också bra förebilder. Vem som är bra eller dålig förebild är det upp till var och en att avgöra. Men en bra tumregel är: människor som inte tillåter dig att vara den du är, eller ständigt kritiserar andra är inte en människa som vill dig väl. Att ge feedback är något helt annat. Positiv feedback kan ges i grupp medan negativ alltid ska ges enskilt. //Marianne

Det handlar inte alltid vara den som tar makten. En viss respons måste ju finnas.
Ja folk är stela. Du ser det ju redan i bloggen, hur många skriver kommentarer?
Folk vågar fasicken inte ens det!
"Tänk om någon ser, tänk om någon dömer mig".... ja tänk om... så hemskt, livet går säkert under då. Har du sett på Facebook, där större delen är passiva missbrukare, alltså att de måste hänga där och gotta sig, men de kan aldrig skriva något, de vågar inte lägga sig i.

OCH där har vi spotlight på roten till alla problem! Folk VÅGAR inte.
Hur ska de våga skratta när de är rädda för hur det ska påverka?

En tråkig arbetsplats är antagligen det värsta, men det beror till 80% att man inte vågar skoja till det under arbetstimmarna.

Och problemen löser inte sig ju, år efter år, årtioende...generationer... Var är det fel i kedjan?

Om det ligger fel i samhällsgrunden så är det ju där vi måste fixa det, inte lägga makten i handen när skiten redan har gått snett.
Hur många har gett upp?

Coaching kanske borde finnas redan från dagis?
Dagen grundcoaching i låg ålder ligger i sporten "nu ser ni till att krossa dom!.. Du är bättre än han/henne..".
Ja inte undra på att det blir allvarligt och tävlingsinriktat gällande karriär eller kampen om pojken/flickan.

Livet är en tävling och vi ser lättheten i att ta oss fram genom att röja motståndet.
Inte kan vi gå runt och vara snälla, vi kan få en kniv i ryggen då.

Är det inte så tankarna snurrar?

Det finns ju rätt mycket att koppla in, som faktiskt styr våra attityder.

Som sagt, kolla den klena responsen på SC.
En sida för nätverkande, det är nästan skrämmande ju.
Har du spanat in tonen i forumen?
Jag mår illa de flesta gånger, vilka attityder, småbråk och nervärderande ord!

SC är lite som en skolmiljö, "här ska vi vara öppna och nätverka". Men i verkligheten är det inte så "mjukt"!

Det är verkligen som en skola på skrämmande många punkter.
Prova att påverka, det går i snigelfart, oftast locket på och att blunda.
Det handlar om DOM bakom SC, inte som de som hänger här.

Samhällets känslor är ett nätverk. ;-)

Det finns mycket myter om glädje och vad det innebär att vara positiv. Jag kommer att ha en temavecka på min blogg 365 dagar senare i vår om detta. Men först ska jag ha en temavecka om sorg, och den börjar måndagen den 12 mars. Man får självklart välja sina tillfällen när man skrattar, men ju mer uppmärksamhet vi ger skratt och glädje desto bättre. Låt inte surpuppor styra din vardag, ta istället makten och välj själv vilket känslotillstånd du vill ha. Glad, sur, allvarlig, lycklig, stressad med mera. //Marianne

Well, om vuxna gick runt och skrattade hela tiden så skulle vi nog upplevas som lite "tokiga".
En fd dam-kollega är hyperpositiv m m. Skrev på sin facebook att hon önskade att vuxna var som hennes barn. Typ göra armband, säga smöriga saker. Men då skrev jag att om vuxna höll på så mot varandra rent allmänt så skulle de bli livrädda. Kolla på SC, messar man någon här så börjar de ju får för sig saker om ditten och datten. Positivt som skapar negativt. Att önska något fint i tankarna är inte alltid samma som i verklighetens balans. Att vara barnslig är skönt, men man blir klassad som en jävla fjant om man är det. Mallen styr hur vi ska vara vuxna. Skärpta och allvarliga.