Jag har varit arbetslös i över ett år nu trots en ny examen och en relativt hög utbildning. Till det är jag också ganska ensam, jag har några kompisar men inga som riktigt finns där. Att dag efter dag bara gå ensam hemma, inget eller lite stöd från arbetsförmedling och andra instanser, att söka jobb utan att få några äter upp en inifrån.
Det handlar inte om att få höra att man ska "rycka upp sig och hitta en förening" eller att man ska söka professionellt stöd. Det har jag redan hört massor av gånger och jag har redan försökt hitta nya vänner. Jag har inte råd med någon mer professionell att prata med, jag ämnar inte vända mig till kyrkan och jag ämnar inte sitta i kö hos någon vårdcentral i flera veckor för att få prata med en kurator.
Sånt här är för länge sedan passerat. Jag kan bara konstatera att jag gjort vad jag kunnat och länge haft hoppet. Sakta men säkert minskar initiativen, drivet och det finns inte mycket man kan göra. Arbetsförmedlingen motarbetar mer än vad de främjar och det är ett ständigt argumenterande kring olika saker.
Vänner ska man inte behöva be att de bryr sig men egentligen är det inga riktiga vänner jag har då alla är alldeles för självupptagna och egioistiska för att skänka mig en tanke.
Arbetslöshet och ensamhet äter upp en inifrån, man orkar inte bry sig till slut. Man har det liv man absolut inte vill ha men det är allt för många krafter som gör att det inte går att tag sig ur det.
En gång hade jag ambitioner, jag har haft toppbetyg, jag har alltid klarat av det jag jobbat med, jag har alltid fixat med nästan allt själv. Om det inte ger någon utdelning så kan man lika gärna lägga ner - för vissa ordnar det sig inte, så enkelt är det.
Kanske finns det någon mer där ute i samma situation som kan få en liten ljuspunkt i tillvaron genom att läsa att det finns någon mer.
Inga vänner, inget jobb, inget liv. Punkt slut.
Hej, tyvärr en dyster bild du målar upp, och det jag skriver kan inte på något sätt hjälpa tyvärr.
Men man får helt enkelt sätta små mål i sin vardag, något som visar på att man fullföljer saker och ting. Försöka att bromsa in och till sist vända den negativa sprial du beskriver.
Jag har pratat med vänner efter att det företag jag jobbade på tidigare gick i graven och då de som mest oroade sig för försörjning och annat var de heller inte i skick att söka jobb, man kan helt enkelt inte fokusera och ge ett bra intryck.
Därav kan mitt banala tips endast bli att hitta små korta saker som du kan finna tillfredställse i att avsluta (alla enkla vardagssyslor fungerar). Sedan så föröka vända spiralen.
Lycka till!
/K
Har du testat att leta volontärarbete? Det är tillåtet av akassa o dyl och t o m uppmuntras att arbetssökande ska jobba med frivilligarbete. Kontakta några organisationer (du kan hoppa över kyrkorna om det inte är i linje med dina värderingar) som driver t.ex. välgörenhet och säg som det är.
Måste bara älska meningen, "(du kan hoppa över kyrkorna om det inte är i linje med dina värderingar)"
De flesta kyrkors värderingar är att alla ska ha det bra, det ska vara rättvist, man ska hjälpa andra osv. Personligen skulle jag vara mer orolig över andra organisationers värderingar.
Ytterligare ett bevis på att folk är extremt allmänobildade när det kommer till hur svenska kyrkan och de flesta andra kyrkor fungerar.
Det kanske kan vara aktuellt att starta eget då. Du kanske har en dröm eller en sak du är bra på som du kan tjäna pengar på. Det går en mässa på stockholmsmässan 4-6 okt. med massa seminarium osv. Det är alltid en bra kick för att komma igång eller så är det bara roligt att besöka den och få förnyad inspiration.
@1: Ja, jag förstår inte vad det skulle vara för saker bara. Att klara av att diska varje dag och ha det som mål är knappast något man ser som någon prestation eller som ett mål som fullt frisk. Utan riktiga vänner är man så ensam att man inte tycker att något är speciellt kul.
@2: Ja, jag har testat en form av volontärarbete men jag får mest känslan av att det är personer utstötta från samhället som jobbar ideellt. Sjukpensionärer, folk utan utbildning etc och det får ju en att känna sig ännu mer meningslös. Dessutom känner jag inte att jag har något direkt gemensamt med dessa människor utan att mena att vara nedlåtande.
@4: Starta eget utan kapital går ju tyvärr inte och jag är inte den typen av person som har idéer för att starta eget. Dessutom skulle jag aldrig kunna engagera mig i något sådant som kräver så mycket kraft eftersom jag har en sådan dålig personlig situation. Jag saknar stöd från omgivningen och är allmänt ganska utlämnad så det finns inte en chans att jag skulle kunna ägna mig åt en egen verksamhet.
@3 JB Jag som skrev det där om att hoppa över kyrkorna besöker själv och deltar ganska regelbundet i aktiviteterna i en frikyrklig församling och tror själv att kyrkorna egentligen är de som är bäst på att organisera och driva frivillig och välgörenhetsarbete, men nu deklarerade ju FS tydligt att hon inte ämnar vända sig till kyrkan, vilket man ju måste respektera. Hon måste ju agera utifrån sina egna värderingar (baserade på okunskap eller inte). Särskilt då hon är i en utsatt situation just nu, är det viktigt att hon slipper bli pådyvlad andras övertygelser.
Men du har rätt i att kunskapen om kyrkornas arbete inte är stor, jag har själv relativt nyligen fått upp ögonen för det arbete de faktiskt gör i det fördolda.
Att jobba med volontärarbete eller att gå till en präst för att få stöd är väl ändå två helt olika saker?
Uppfattade att TS mår dåligt men att prata med en präst inte är aktuellt, att jobba som volontär är att sysselsätta sig, dvs något helt annat.
När jag läser svaret från TS angående volontärarbete inser jag att fördomarna är där.
Det är en otroligt tuff och jobbig situation du sitter i och jag kan kanske inte säga att jag vet exakt hur du känner, men jag sitter i någorlunda samma sits. Vänner som flyttat iväg, de som är kvar är för upptagna med sitt eget, bor fortfarande hemma trots att allt jag längtar efter är att få flytta hemifrån men har konstant fått bakslag som gjort att jag tvingats bo kvar hemma. Det är förbannat tufft och ju mer man får på sin tallrik, så att säga, desto tuffare blir alla småsaker runt omkring också.
Det enda jag kan rekommendera just nu är att försöka stå på dig och faktiskt säga som det är till dina vänner, att du inte uppfattar att du får något stöd från dem nu när du behöver det. De kanske uppfattar saken helt annorlunda. Om inte annat så vet du ju säkert att det här är inte vänner du behöver i ditt liv. Vad gäller jobb är det fruktansvärt tufft just nu, för alla. Som nyligen utexaminerad hamnade du på en arbetsmarknad som är så otroligt snäv. Jobben är få, arbetssökande många och oron för båda parter gnager hela tiden. Men vad söker du för jobb? Söker du enbart jobb inom det området du är utbildad eller söker du allt möjligt? Mitt tips är att inte vara selektiv. Ett jobb du inte alls vill jobba med kan fortfarande vara det du behöver för att få ork att fortsätta, spara lite kapital och så småningom hitta det jobb du verkligen vill ha.
Jag hoppas iallafall att det löser sig och håller tummarna för dig!
Jag tror att många kan känna igen sig i känslan av att vara ensam och utanför allt.
Du har rätt att känna så och kanske också att vara bitter. Men - fastna inte. Bittterhet gör dig ännu mer ensam. Du måste fokusera på hur du ska ta dig ut ur din situation steg för steg. Det låter som om du skulle behöva terapi, någon att prata med och som stöttar dig i det du gör. Finns inte möjligheten via vårdcentralen? Du kanske också ska kolla nyutexaminerade terapeuter? De är billiga.
Anna, jag klickade på din profil för att se vad du kan. Du har inte fyllt i någonting. Det måste du få bakläxa på. Om du är välutbildad och någorlunda socialt fungerande är jag säker på att det går att ordna något bara du ser till att synas och nätverka. Det finns otroligt mycket man kan göra med små eller inga medel, även starta eget. Som sagt, fyll i din profil här på Shortcut så har jag och andra med ett stort kontaktnät chansen att hjälpa till.
Åh Anna, jag känner igen mig på pricken!
Så förvånad jag blivit över att så många av de jag trodde var mina vänner inte längre kan/vill/ids umgås med mig. Såklart tvingas jag på grund av bristande ekonomi säga nej till både blöta krogkvällar som till en fredagsbio. Men tyvärr blev allt färre av dem pigga på promenader, hemmakvällar med film, hemmapoppade popcorn och budgetvarianter av alla de slag och jag umgås inte heller med någon nu. Däremot tränar jag. Det är mitt andhål i tillvaron. Där kan man vara precis som vem som helst (förutom att man har lite oflashiga kläder dårå) för en stund.
Värsta av allt är ändå alla som tycker man ska gå i terapi, samtala med någon präst eller vad det nu kan vara. För bövelen, arbetslöshet är ingen sjukdom! Den behandlas inte genom terapi. Eller de som hela tiden måste påstå att man är bitter. Att vecka ut och vecka in, månad efter månad mötas av nej, nej, nej, nej från alla möjliga och omöjliga arbetsgivare tär såklart på självkänslan och faktiskt livsgnistan.
Livet är inte alltid happy, happy och en dans på rosor. Det är för tusan därför det ser ut som det gör, för att ekonomer och finansfolk som vägrar se verkligehen och istället lullar på i sin glättiga låtsasvärld och så "råkar" hela ekonomin gå åt pipsvängen.
Alla har heller inte stöd från familj och stor vänskapskrets samt det ekonomiska möjligheter som krävs för att starta eget eller ens tillräckligt med kunskap/erfarenhet att det fakstiskt skulle vara värt, om ens möjligt, att starta egen verksamhet inom sitt område. Har själv gått på alla möjliga starta-eget-träffar och hej och hå...
Hjälp vilken ångest jag har haft då i stort sett hela samhället har lagt ansvaret på mig, att det är fel på mig och inte samhället, att jag är arbetslös. Jag kan inte fatta att jag slösat bort så många år på att leta f e l hos mig själv och försöka rätta till. Pinsamt måste jag erkänna. Jag har bred yrkeserfarenhet, 6 års akademiska studier, är socialt kompetent, kan passa tider och kan fixar t o m min egen matlåda till ett ev jobb ;) Ja, liksom jag är övertygad du är, så är jag alltså anställningsbar. Det är inte i oss problemet ligger. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många arbetsgivare som vill betala för vår arbetskraft. Fler måste inse det och sluta racka på de som är arbetslösa. Vi är många som är rekordeliga, skötsamma, kompetenta och inte vill annat än att arbeta för en skälig lön.
Personligen gillar jag och har varit engagerad inom både ideella organisationer (inom mitt intresse och utbildning) och idrottsföreningar men det har en förmåga att ta över tidsmässigt och i slutändan behöver jag, liksom alla andra, pengar att betala hyran (och en hel del annat) med. Det går inte att på heltid syssla med ideell verksamhet om du inte redan har ditt på det torra.
Att nuvarande regering nu tvingar ut arbetssökande till just ideell sysselsättning på heltid är ett resultat av precis det där lullandet och den glättiga synen på att inget allvarligt i samhället sker. Som om att de sitter med fingrarna i öronen och intalar sig "det vi inte ser och hör finns inte". Sorgligt att de för en retorik som degraderar arbetslösa till sköra, lata, osociala nästintill obrukbara människor. Det enda vi nu duger till är mao gratisarbete...
Oj oj, det blev visst långt Anna. Jag har tyvärr ingen lösning att slänga fram men fastnade över rubriken, det kunde i princip lika gärna varit mina ord, och kunde inte sluta läsa. Det jag önskar dig är såklart att du inte ska lägga skuld på dig själv. Det säger mer om andra som inte kan/vill inse att det finns orättvisor så nära inpå. Det är ju inte som annars det så bekväma med obehagligheter på andra sidan jordklotet som så många lätt kan slippa bry sig om. Folk vet inte hur de ska hantera situationen och fega som så många tyvärr är så vänder de ryggen till.
Gör något du inte brukar göra, läs en bok du inte själv skulle välja, börja med en ny sport du aldrig föreställt dig själv syssla med. Det är inte mycket för världen men det får tankarna på annat ett tag och utmanar en lite för ovanliga saker. Det ena leder till det andra och rätt som det är händer något. Jag har ff inte fått jobb men lyckats med att få enstaka uppgifter för en dag eller två som ger energi för en stund att orka vidare.
Och nä, du är inte ensam om situationen. Vi är många som gärna vill lönearbeta.
Jag önskar dig all lycka och framgång med jobbsökandet!! Vem vet, kanske den berömda ketchupeffekten äntligen gör skäl för namnet :) En vacker (eller regning) dag vet vi.
/åsa
Hej!
Jag känner också igen mig i din beskrivning. Trots flera utbildningar har jag varit utan jobb två gånger under de senaste åren. Första gången isolerade jag mig hemma ganska mycket, skämdes och berättade inte för så många att jag var arbetslös. Efter nästan 1 år sökte jag jobb i en mindre stad och flyttade. Det var lyckat, trivdes mycket bra och fick nya vänner och intryck. Tyvärr var det bara en tidsbegränsad anställning och när den inte förlängdes trots löfte om detta krossades nästan min värld. Jag satt sysslolös i en främmande stad men den här gången hanterade jag det på ett annat sätt. Jag var öppen och berättade för alla att jag var arbetslös. Mina tidigare arbetskamrater hörde av sig och jag började med en sport jag inte varit intresserad av förut. Sökte massor av jobb. Efter ca 3, 5 månader fick jag ett jobb men det visade sig inte vara vad jag trodde så nu ska jag precis börja på ett annat jobb. Jag tror det är bra att bryta mönster och göra något nytt. Tänk på vad du är intresserad av. Kan du flytta till ett jobb? Finns det något du drömt om att göra men inte haft tid? Önskar dig lycka till och ge inte upp!
#7@4: Starta eget utan kapital går ju tyvärr inte och jag är inte den typen av person som har idéer för att starta eget. Dessutom skulle jag aldrig kunna engagera mig i något sådant som kräver så mycket kraft eftersom jag har en sådan dålig personlig situation. Jag saknar stöd från omgivningen och är allmänt ganska utlämnad så det finns inte en chans att jag skulle kunna ägna mig åt en egen verksamhet.
Men det finns starta eget kurser hos arbetsförmedlingen där du kan få bidrag i 6månader och behöver då inte startkapital själv. Annars är mit tips att nätverka nätverka överallt på forum på nätet, på gymträning, kurser, m.m. Det finns bara EN som kan ändra din sitution och det är DU själv. Du måste ta dej ut och söka tillfällen att träffa andra människor. Gå med i klubbar, föreningar, .m.m. På facebook finns tex mingelklubbar. Alla dessa ställen är sätt att träffa nya vänner, nya partner eller chans till nýtt jobb! Lycka till!!
Hej!När jag var i din sits gick jag en konfirmeringkurs (gratis) och fick en vän för livet.Alla kyrkor är inte dumma...! Just nu har Kyrkan vid Brommap,an en kurs för arbetslösa, och det handlar om LIVET man står inte, inte teologiska tvefundigheter. Det verkar som du fått så många törnar och dåliga bemötanden, att det färgat i stort sett hela din bild. Jag tror du måste ta din oro/rädsla/uppgivenhet i handen, och gå hemifrån, till något lämpligt 12stegsmöte, någon hemgård, eller låns lite pangar och gå en kurs på t ex Sensus. Det blir inte perfekt genast, utan det kan kännas motigt, MEN pröva agera AS IF, delta, närvara och PROVA. Att sitta hemma gör tankarna till monster. Du behöver kraft o glädje. Låna peppande böcker o filmer för att höja dig. Skriv dagbok. Blogga.
Hej Anna,
jag var utan jobb efter att jag blev färdig med högskolan 1991. Jag sov ett år, gick och tränade kl 17 på gymet när det var mest folk där, bara för att känna mig bland mest folk. Att gå i mataffären mitt på dagen var ångest, där fanns bara mammalediga, pensiönärer och jag. Hade nyligen flyttat till Gävle och hade inga kompisar..ush..
Skulle så gärna att du hade det bättre och skulle vilja ge dig nyckeln för att komma ut ur dina gråa dagar... Om jag kunde.
Vad tycker du om?
Finns det något du kan göra lite med?
Som du mår lite bättre av?
Om du var dig själv i din profil på SC? Med lite mer text om dig. Vad vill du av livet. Om allt blev sant?
SC är också ett sätt att knyta kontakter.
Några av mina allra finaste väninnor har jag fått från SC. Vi läste varandras texter och träffades och blev vänner för livet.
Anna! #17 Nina beskriver vad SC en gång var och vad det igen kan bli. Var bor du? Jag söker också jobb så om du bor i Stockholmsområdet så kanske vi kan ta en fika? Byta nätverk och erfarenheter? Vi kanske har helt olika åldrar, men en fika kan man alltid ta.
Vinkar Katrin! :-)
Hej Anna!
Har skrivit ett svar i en annan tråd som du hade skrivit och snubblade sedan över den här. Det Åsa Meister skrev var verkligen fantastiskt bra tycker jag! Vilken klok människa! Sedan blir jag oerhört glad över att se att du fått ett förslag om att fika! *woho* "Plötsligt händer det"
All lycka till dig!
Hälsningar Linda
#18 Jag tror mig se skillnad mellan då och nu. Folk vågade visa mer av sig själv förr, det var mindre anonyma inlägg och det fanns en person bakom. Det var så spännande att lära känna många nya människor och träffa de IRL via alla klubbar och fikan och av många slump i arbetslivet. Nu verkar de flesta vara anonyma eller med tomma profiler.. Inget någon får mer nätverk av.. knepigt..
#20 Det är Googles fel att folk mer och mer väljer den anonyma linjen. ;-)
OK lite skämtsamt sagt men det ligger ändå en gnutta sanning i det påståendet. Folk har fått upp ögonen för att det mesta som de skriver och tycker på nätet blir sökbart och även om man som här på SC måste vara inloggad för att se namn och annat i inlägg och kommentarer så sitter det försiktiga beteendet numera så djupt rotat hos folk att de hellre kör med både livrem och hängslen än att utsätta sig för "googlingsrisken".
Den nya tidens sensmoral är att varje eventuellt obetänksamt inlägg du gör någonstans på nätet ligger kvar i evigheter och kan googlas fram, och sociala nätverk som Facebook där allt sparas, är sökbart och också ligger kvar i evighet har bara förstärkt denna nya sensmoral.
De obetänksamma inläggen blir en digital motsvarighet till den där fula tatueringen som folk gör på första föräldrafria utlandsresan och som de sedan ångrar resten av sitt liv. Den här rädslan har förvandlat folk från gårdagens spontana och intressanta personligheter till mainstreamade "jag tycker som du"-människor. Att folk nu fungerar på det här viset är inte det minsta konstigt och jag förstår dem helt och fullt, men samtidigt är det otroligt tråkigt att allt spontant, intressant och äkta blir alltmer sällsynt.
@10: Ja, jag ser det som så gott som hopplöst när det gäller vänner när man är lite över 30. Alla har sitt redan och det finns ingen som har tid för en "ensam" person. De kompisar jag har är inga vänner och det går därför inte att "be" dem om att bry sig eller höra efter mig.
När det gäller jobb så ses man trots att man är välutbildad som någon man kan utnyttja. Ska eventuellt börja en praktik snart och av den info jag fått så är det mest ett sätt för företaget att utnyttja gratis arbetskraft. Jag kommer inte att få visa vad jag verkligen går för utan kommer att få sitta med rutinuppgifter som ingen annan hinner eller vill göra. Det skapar heller inga goda referenser eftersom det kommer att märkas att jag inte trivs. Precis som det varit på tidigare arbetsplatser.Jag får inte ork av ett arbete som jag inte trivs med, det är bara ett nödvändigt ont.
@11: Jag har redan gjort väldigt mycket för att komma ur min situation. Jag har skaffat en lång och bra utbildning, det har inte gett någonting. Jag har i flera års tid försökt att hitta fler vänner, inget napp. Det går inte att fokusera på vilka steg jag ska ta eftersom det knappast är jag själv som väljer att anställa mig för ett jobb. Jag kan inte skapa några vänner ur intet. Det låter så lätt allting när man redan har jobb och vänner men har man hamnat utanför så är man utanför.
Det finns inte hur mycket ork som helst att "ta nya tag" som det så käckt heter. När det gäller terapi så har jag inga pengar till det och när jag nu är på väg in i åtgärd så finns det heller inte tid att ta sig till en vårdcentral för regelbundna samtal. Inte den bästa ingången på ett nytt ställe, att begära ledigt för att uppsöka läkare varje eller varannan vecka.
@12: Nej, det stämmer att det på denna profil inte står något. Däremot har jag en annan profil där jag fyllt i så gott som allt, skrivit vad jag söker i jobb etc. Det har inte gett något då min bransch är så gott som helt frånvarande på SC. Det finns så att säga ingen att nätverka med.
Sök
Senaste foruminläggen
Gratis CV-granskning
|
|
Kontakta oss!
|
|
Karriärcoaching
Otillåten användning beivras. För frågor och feedback, kontakta Shortcut.
